Gammal gärdsgård stötta

Jag använder oftast yxan när jag ska vässa gärdsgårdsstör. Det går såklart att göra med en sågklinga också. Men det väsnas inte lika mycket att stå med yxan. Här en ene-stör som vässas från tre sidor, en del lämnas obearbetad. Störarna barkas delvis eller randbarkas, eftersom det ska finnas möjlighet för fukt att lämna träet. Det går ju även bra att barka hela stören, vilket kunde vara vanligt förr när det skulle vara lite extra tjusigt. Det kräver dock mer jobb per stör.

Störarna kvistas sen grundligt men lite ojämn yta gör inget, det gör bara gärdsgården mer stabil. Och är det för perfekt ser det dessutom lite konstgjort ut i mina ögon.

Störarna bör vara runt 2 meter långa, lite beroende på vilken typ av gärdsgård du bygger. Vissa modeller av gärdsgårdar ska ha kortare störar, andra längre. Men det finns en poäng med att störarna har lite extra längd från början, när det så småningom är dags att sätta om gärdsgården så behöver du inte skaffa nya störar utan kan vässa om  de befintliga - ta bort det som är dåligt och återanvänd dom.

Kom ihåg att bygga med kortare störar konsekventpå ena sidan av gärdsgård när du bygger. Och som sagt, spetsa inte heller stören runt om

Gärdsgård

Gärdsgård (även gärdesgård eller gärsgård; uttalas järsgård/¹jɛrsɡoːrd/[1]) är en typ av traditionell hägnad som kan variera kraftigt i utseende och konstruktion mellan olika trakter. Gemensamt är dock att den ursprungligen var helt gjord av naturmaterial, i norra barrskogsbältet företrädesvis av en och gran. Gärdsgårdar av trä används i Norden, Estland, i delar av Ryssland och USA och en del andra områden med god tillgång till lämpligt material. Stengärdsgårdar är vanliga där det finns tillräckligt ur åkrar avlägsnade stenar eller råder brist på trä.

Etymologi

[redigera | redigera wikitext]

Gärdesgård kommer av fornsvenskagärdhis gardher, gärdzgardher och är bildat av gærþe ’gärde, inhägnat område’.[2] Enligt Svenska Akademiens ordbok bör dock formen gär(d)sgård snarare vara en sammansättning med ordet gärdsel ’hägnande, inhägnande’, av fornsvenska gärþsl, gärþsle ’gärdsgård’.[2][3]

Bland dialektala benämningar för trägärdsgårdar finns bland annat fassbannhaga (”fastbandhage”), eller bara bannhaga eller haga i Hälsingland[4] och gjashlhaga (”gärdselhage”) i Jämtland[5]. I Norrbotten och Västerbotten kallas gärdsgå

  • gammal gärdsgård stötta
    • Gärdsgårdar av virke har byggts i landet sedan före tusentalet, troligen längre än så. Fram till start på talet var gärdsgårdar av virke eller berg ett högst vardagligt inslag i landskap.

    En bygd kunde förr ha miltals med trägärdsgårdar att hålla iordning samt runt ifall i landet fanns sammanlagt hundratusentals mil med gärdsgårdar. Avsikten tillsammans med hägnader från trä samt sten fanns då för att stänga ute boskapen ifrån åkrar samt tomtmark.


    Funktionen för hägnaderna ändrades beneath mitten vid talet mot att istället främst stänga inne boskapen i hagar. Gärdsgården utformades beroende vid vilket typ av vilt den skulle hålla till och byggdes olika tät och olika hög - ibland högre än kraven för enstaka lag-gill gärdsgård som existerar 2 alnar ( cm) vid översta slanan.

    Landskapet präglades såklart från alla hägnader och ett syn såsom på bilden ovan plats på flera platser helt vardaglig. Idag när detta återigen reses många nya gärdsgårdar runtom i landet har gärdsgårdens funktion ändrats igen - nu syftar den främst till för att utgöra en dekorativt inslag i både moderna samt historiska miljöer.

    Eftersom kunskapen för att stänga (bygga) en sann, traditionell gärdesgård inte längre är lika självklar likt förr därför har även utse