Futharken tredje runan

Äldre futhark

För en överblick av alla runraderna och dess bruk, se Futhark.

Äldre futhark (av de inledande runorna: ᚠᚢᚦᚨᚱᚲ, fuþark),[a] även kallad typiga- eller samgermanska runraden, bland flera namn, var ett germanskt skriftsystem i form av en runrad (futhark) som nyttjades för de nordgermanska och västgermanska dialekterna från första seklet efter Kristus till början av vikingatiden. Inristningar har hittats på fynd som smycken, söljor, verktyg, vapen, och även runstenar i Skandinavien.

Runraden är den äldsta kända dito och består av 24 runor indelade i tre ätter (grupper) om åtta runor i varje – Frejs ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt – döpta efter var ätts begynnelseruna.[1] ᚦ-runan motsvarar Þ, θ eller ð (som engelska diagrafen -th-). ᛇ-runan översätts bland annat som ï eller æ och kan ha varit en diftong eller vokal såsom ɪ. ᛉ-runan kunde nästan bara förekomma i slutet av ord och var desamma som z på urgermanska men utvecklades till /r₂/ (ett skorrande eller ”surrande” r-ljud) på urnordiska som vi inte längre har kvar i svenskan och översätts som ʀ (alternativt som versalt R).[2] Resten av bokstäverna motsvarar runornas uttalade

  • futharken tredje runan

    • Yngre futhark

    För en överblick av alla runraderna och dess bruk, se Futhark.
    typiga runraden / yngre futhark

    Yngre futharken ristad på ett vikingatidaben: ᚠᚢᚦᚬᚱᚴᚼᚾᛁᛅᛋᛏᛒᛘᛚᛦ

    Yngre futhark (av de inledande runorna: ᚠᚢᚦᚬᚱᚴ, fuþark),[a] även kallad typiga- eller nordiska runraden, bland flera namn, var ett fornnordiskt skriftsystem i form av en runrad (futhark) som var i bruk under vikingatiden och nordisk tidig medeltid (ca –).

    Olika varianter med olika utformning av runtecknen förekommer, där de två viktigaste i Norden kallas långkvistrunor och kortkvistrunor, vilka främst skiljer sig i antalet fogade kvistar. En extrem variant är stavlösa runor där huvudstavarna är bortrationaliserade, varpå skriften består av streck och punkter med olika lutning, längd och höjdplacering. En sen variant är stungna runor – runor med insatt prick – som anger runors separata ljudvärde.

    1:a ätten 2:a ätten 3:e ätten
    ᚠ ᚢ ᚦ ᚬ ᚱ ᚴ ᛬ ᚼ ᚾ ᛁ ᛅ ᛋ ᛬ ᛏ ᛒ ᛘ ᛚ ᛦ långkvistrunor
    ᚭ ᚽ ᚿ ᛆ ᛌ ᛐ ᛓ ᛙ ᛧ kortkvistrunor
    f
    v     		u
    y/ö
    o
    v/w     		þ
    ð    		ą
    å/o     		rk
    g
    ng    		hni
    j
    e     		a

    The Elder Futhark, known as the earliest form of the runic alphabets, holds great significance in the historical and cultural landscape of the ancient Germanic tribes. It consists of 24 characters, each carrying not just a phonetic sound but a unique symbol with a specific meaning and energy. The name &#;Futhark&#;, much like the begrepp &#;alphabet&#;, fryst vatten derived from the första few symbols in the sequence – &#;Fehu&#;, &#;Uruz&#;, &#;Þursaz&#;, &#;Ansuz&#;, &#;Raidō&#;, and &#;Kaunan.

    These runes were commonly etched onto stones, jewelry, weapons, and other artifacts, serving various purposes from mundane communication to religious and magical rituals. They offer us a unique window into the past, letting us understand the beliefs, values, and worldviews of the people who used them.

    The Origin and Evolution of Elder Futhark Runes

    The Elder Futhark runes have their origins in the 2nd century AD, though the specific source of these characters remains a subject of debate among scholars. Some believe that they were influenced by Old Italic scripts such as Etruscan or Latin due to their similar linear letter forms.

    The runes evolved over time, undergoing changes as they spread a